Oppositionens budgetförslag sågas – ”De mest oseriösa på många år”

Skuggbudgetar är nästan alltid torrsim. Men vårens skuggbudgetar är nog de mest oseriösa på många år när de bedöms samlat, skriver chefekonomen Erik Bengtzboe.

Alla fyra oppositionspartier har presenterat sina förslag till budgetalternativ i stället för regeringens. Eftersom regeringen har majoritet för sin politik i riksdagen, eller i alla fall haft tills de politiska vildarna blivit för många, så blir de övriga fyra partiernas förslag till budget mer en möjlighet att visa en viljeriktning än ett faktiskt förslag till riksdagen att ta ställning till. Och det märks.

Att det är valår märks desto mindre i mandatperiodens sista skuggbudgetar. 

Vi får utgå ifrån att partierna inte vill spika sina vallöften än, för i budgetmotionerna är det tunt. Socialdemokraterna vill höja barnbidrag, sätta prispress på mataffärer, tvinga offentlig sektor att upphandla effektivare och höja skatten på banker (alltså bolån för de flesta av oss).

Miljöpartiet vill också höja bidrag, subventionera kollektivtrafik och införa en miljardärsskatt. Vänsterpartiet vill höja en rad bidrag, och en rad skatter. Centerpartiet å sin sida vill sänka arbetsgivaravgifter och sänka a-kassan.

Det spretar med andra ord betänkligt, men budgeterna innehåller inte direkt några kioskvältare till valfrågor.

Socialdemokraterna vill höja skatten med 4 miljarder, Vänsterpartiet med 15 miljarder och Miljöpartiet med 10–50 miljarder. Tre av fyra partier är alltså överens om att skatten ska öka, främst på sparande och på banker. Men om reformförslagen är få och torftiga är finansieringen och beräkningarna ännu mer oseriösa.

Miljöpartiet vet inte hur mycket deras tilltänkta miljardärsskatt ska dra in, Vänsterpartiet specificerar inte sina skattehöjningar och Socialdemokraterna förlitar sig på en ny bankskatt som inte finns (och som inte skulle gå att få på plats till halvårsskiftet). Socialdemokraterna har dessutom glömt att prissätta sitt dyraste reformförslag, det höjda barnbidraget, och lämnar därmed ett miljardstort hål i sin budget.

Det tydligaste är måhända det som inte finns i skuggbudgeterna – ett seriöst försök att samla oppositionen ens kring någon eller några få minsta gemensamma nämnare. Trots att detta är sista chansen före valet att visa att man kan sitta ner tillsammans är det påtagligt att så inte sker.